Jag kommer inte att ändra mig

Jag kunde inte förstå varför mitt nej inte höll, tog.  Jag tittade i ögonen, hukade, la handen på, letande kontakt. Varför går det inte tänkte jag? Vad är det jag gör fel? Samma unge, olika situationer, flera år. Vad är det som jag saknar nu?

Jag iakttar en kollega jag beundrar. Ser från andra sidan rummet hur barnet närmar sig kollegan med samma fråga som jag fick nyss. Frågan kommer.

Kollegan säger med en varm vänlig röst, bestämt,

jag vet att du har frågat Sanna om detta och hon har sagt nej. Jag säger nej och jag kommer inte att ändra mig.

Där är det. Precis det. Jag kommer inte att ändra mig.
 

Tryggheten i att svaren blev fasta. Tydligheten. Oron för att den vuxna skulle ändra sig. Det var det jag inte såg. 

Jag säger med iver till kollegan, du sa, jag kommer inte ändra mig och det funkade. Hon ler, säger, ja för då vet dom.

Att veta. Vilken trygghet.