fredag 27 januari 2012

Ingen vann ingen förlorade, det var ingen kamp

Något dumt hände. Och det är inte barnens fel. Barnen gjorde fel men de valde inte, förstod inte.  Jag är två steg efter det som hänt. Uppfattade i periferin att något fel hände.

Hur gör jag nu tänker jag intensivt, hur gör jag? Börjar reda. Skiljer det åt för jag kan inte ta det samtidigt. Försöker laga lite i någon. Förklara. Vara tydlig. Får svårt att hålla tillbaka mina egna känslor när personen framför mig strålar av något ledset och maktlöst. Tar mig tid. Klappar om. Räddar det som kanske kan räddas.

Går vidare. Hittar barnen. Försöker nå. Kan inte. Barnen bär något som jag inte vet om. Så jag tystnar. Säger vi tar en paus.

Delar på dem. Försöker med ny approach. Byter fokus från den lämnades fokus till medkänsla med de jag har framför mig. Lättsammare, bestämd. Bekräftar, lyssnar. Försöker visa, jag kommer inte skälla. Sedan upptäcker barnen, främst en av dem, något och jag vet inte vad men här vänder det. Vi får kontakt.

Det jag tog med mig var att ingen vann, ingen förlorade. Vi fick kontakt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar