Förstår du inte säger jag samma sak igen fast HÖGRE

Luciamorgon. Jag står utanför ingången till skolan och väntar på en elev som är sen. Klassen har redan gått till Luciafirandet. Tomt på den mörka skolgården. Jag fibblar med min telefon, ska få besked från klassläraren om eleven kommer eller inte. Hon ringer hem och jag väntar. Jag uppfattar en liten gestalt i ögonvrån. En lärare kommer ut från en annan byggnad, går förbi eleven, stannar två meter ifrån barnet och ropar till mig som står tio meter bort. Vem är det här? Jag börjar gå emot barnet. Läraren böjer sig lite framåt och frågar, i vilken klass går du? Inget svar. Höjer rösten. I VILKEN KLASS GÅR DU? Fortfarande tyst och backar upp i rabatten. VAD HETER DIN FRÖKEN?!! Tystnad. Läraren skakar på huvudet och går. Nu är jag nästan framme vid barnet som nu står halvt uppe i rabatten. Hej säger jag. Sätter mig på huk. Rädda ögon. Frågar försiktigt, vad heter din fröken, fröken, pekar på barnet? Jag får ett svar. Vilken klass går du i, håller upp handen och visar 1 2 eller 3 fingrar. Får ett svar. Nu har vi en kommunikation med få ord. Vad heter du undrar jag och pekar på barnet igen. Barnet säger sitt namn. Jag lägger min hand på bröstet och säger jag heter Sanna. Säger kom ska vi gå till din fröken. Räcker ut armen, barnet tar ett steg ur rabatten och följer med mig. Halvvägs till Luciafirandet möts vi av någon som ropar barnets namn. De letar nu. Vuxenpersonen sträcker fram en hand och vrider kroppen i den riktning de ska gå, från skolan, mot firandet. Barnet åt motsatt håll. Nejnej vi ska på Lucia.
 

Hur uppfattar barnet situationen? Hur känns det i magen när man är 8 år och inte kan det nya språket än? När någon skriker på en för att man inte förstår frågan? När stressen av att inte hitta de nya orden gör att man inte får fram något? När man är själv på skolgården och inte vet vart kompisarna är?
 

Man får inte göra så som vuxen. Man får inte det.
 

Är det bara jag som ser? Jag ser det för ofta. Jag är ledsen för att jag inte kan gå hem och tänka så vill jag jobba så vill jag bemöta så vill jag uppmuntra.
 

Barnen. Kraften. Det ser jag. Jag ser möjligheterna och det får mig längta ut i skolan. Möjligheter som det inte pratas om. Det pratas om brister. Vad man ska ta igen hemma. Vad som inte fungerar.
 

Vara rädd om. Värna. Hjälpa. Stötta. Uppmuntra. Finnas. Ge trygghet. För hur känns det att gå till skolan annars? Man får inte släppa ett barn. Får inte.
 

Sånt här behöver man prata om. Värdegrunden.