Kära Navet Science Center

KONKRET.

Jag biter mig i tungan. Nej nej nej Sanna. Jag är så nära att säga för mycket när jag sitter på en miniatyrstol och försöker hjälpa med geometri. Det är så teoretiskt. Hur upptäcker man sambanden när man sitter still på en stol, med sin mattebok, sitt räknehäfte, tyst, själv, och suddar ut sneda linjer i marginalen för att de måste vara perfektsupermega raka? (Det var ju inte ens raka linjer man skulle lära sig…)

Navet, lärarstudenter, workshop.

Escher. Bild och matematik. Motiverad inspirerad Navet-pedagog leder.

Tesselering.

”Aahaaa” säger jag och tittar Navet-pedagogen i ögonen. Jag har precis förstått något som jag klarat en tenta på. När man faktiskt använder det som vi pratar om. Vart vi kan se det vi pratar om. För det är inte självklart för mig. (Varför? För jag har inte mött det under min skoltid och det är inget man använder när man läser ekonomi och det är inget man använder i vardagen i de sammanhang där jag rör mig. Därför.)

Vad jag menar är att min lärarroll blir finare om jag låter mina elever upptäcka, driva av egen kraft. Hur spännande är boken som du kämpat från pärm till pärm i olika utföranden sedan tvåan?

Navet = IRL* vända vrida prova prata fråga.

Min roll förändras. Vi kommer bort från att lärande handlar om kapitel och diagnoser. Lektioner och minuter. Då blir lärande något som händer, som man gör, är i, tänker, pratar.

När det blir konkret praktiskt något du kan ta i och inte stumt platt så händer det något. Den inre kraften och intresset vaknar.

Så, där i klassrummet, när jag bitit mig i tungan flera gånger ger jag upp. Här! Säger jag och plockar upp lite prylar ur min väska (obs mycket tråkiga prylar för en 10 – åring) Och vad händer? Ett leende! Testa, säger jag och ler tillbaka. Hur kan något så enkelt som en mobiltelefon, en burk russin och en klocka väcka lusten att ge sig på en krånglig uppgift igen? Varför varför sitter de då där utan prylar att använda i tänkandet?

* In real life