Får jag göra så här då?

Nej. Försiktigt. Tänk på kompisarna. Nej. Inte så.

Nä tänker jag. Jag kan ju inte bara säga nej.

Han kan inte sluta trumma.

Med huvudet. Benen. Armarna. Hela kroppen. Fingrarna. Foten.

Kompisarna säger SLUUUTA i kör.

Jag försöker dämpa lite.

Han vänder huvudet mot mig, tittar på mig, helt öppen, frågar,

Får jag göra så här då?

Trummar svagt med foten, nästan inte märkbart.

Det vill jag vara rädd om. Det där tillmötesgåendet, viljan att göra bra.