Under första terminen på utbildningen gjorde vi någon form av "prova på veckor". Jag tjatar på min handledare så jag får vara med på lite allt möjligt. Just denna dag är en matematikgrupp jag ska få vara med i.
Gruppen som ska har matematik nu ska ha den som någon from av stödundervisning förstår jag. Det uppfattar jag, ordvalen, blickarna, förväntningarna. Läraren "förbereder mig".
Så.
Vad man har gjort är att man lyft ut de stökigasvagajobbigaokunnigadåliga eleverna och satt dem i en egen grupp där de kan vara just stökiga jobbiga och svaga tillsammans. Speglar sig i varandras blickar, i att inte kunna, tillhörigheten i att vara just där.
Lärarens trötta och uppgivna detäringenidé.
Har alla elever i gruppen samma behov? Nej. Har alla elever i gruppen samma förutsättningar? Nej. Har alla elever i gruppen samma mål? Nej. Vad är då gemensamt? De håller sig inte inom ramen för hur "bra" elever ska vara. De är inte ok. Så nu är de här.
De får går ut. De får gå dit. Dit går de som utmärker sig negativt på något sätt. Det är inte roligt att stå utanför och vänta vid det grupprummet när andra elever passerar. De vet.
Jag sitter och tittar på det som händer. Möter blicken. Elevens kinder blossade på den vanliga matten innan idag. Läraren sa med hög och tydlig stämma att såmycketefterkanduvälintevadumåsteskärpadignuvarförgörduinget.
Rollerna, jargongen, orden som används i rummet. Tänk om folk visste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar