Mamman med barnen, tätt mellan dem, många små. Trött mamma. Hon säger det, trött, tråkigt, hemma hemma. Hennes känslor kommer så nära mig, jag kan andas in dem. Jag passerar över gårdarna mellan huskomplexen. Den lilla filten. En stor påse med chips. Toviga hår. Orden som får mig häpna, du kan knappt prata men du kan orden. Rivaliteten. Vi mot er. Puttar, måttar en spark. Fina lilla barn.
Jag stannar och pratar. Känner mig liten. Maktlös. Så liten.
Och sen fortsätter jag, går vidare. Lättheten i det. Bara med mina steg så lämnar jag det fysiskt. Jag kan, har möjligheten. Det är svårt och tankarna är tunga.
Fulla, påtända vuxna i parken. Kraftfulla hundar. Kedjor om halsen. En stor man rycker i kedjan så den kraftiga hunden tjuter. Blicken mannen har. Skrämmande. Högljudda. De slåss. Fast inte på riktigt. Folk väljer, går omvägar. Kvinna med cigg i handen. Hundarna skäller. Tomma flaskor. Och så barnen, barnen jag känner. Vet din mamma att du är här tänker jag. Barnen som brukar cykla runt. Barnen som brukar bråka på gårdarna. Barnen som somnar i mina armar när jag stänger på fritids. Barnen.
Och så går jag hem. Jag går hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar