Hej är det eran cykel?

Jag kommer gående och ser på håll hur några står runt en cykel. En bucklig cykel. Några avlägsnar sig. Jag stannar upp, tittar. Några är kvar och sparkar på cykeln. Mitt i bland butikerna som stängde för 15 minuter sedan. Fredag. Folk i rörelse. Folk som nu tar omvägar. Väjer.

Hej säger jag, är det eran cykel? Hjärnan spinner.
Tre ögonpar på mig. Tittar i ögonen. Jaaa! Drar ett bloss.

Men? Varför hoppar du på den? Undrar jag.

Sparkar till cykeln. Petar på den med foten. Tar några steg.

Ähh den är inte min den var såhär. Lite osäkert i undertonen.
Ok säger jag, jag köper det. Nickar. Vill fortsätta samtalet, vill visa att jag inte tänker gå på. Hela tiden ögon på mig. Kollar av mig. Känner in mig.

Vill du köpa cykeln?!
Vi skrattar. Nej nej hon menar att hon tror dig.
Aha säger jag och börjar förklara, jag köper det betyder att jag går med på det du säger, att jag tror dig, som han sa. Samtidigt som jag står och förklarar uttrycket flyttas cykeln och lutas mot väggen.

Jag möter deras blickar. Säger Sanna heter jag. Lägger handen på bröstet. Tittar i ögonen.

Hej Sanna svarar två i kör och en säger hej. Här någonstans växlar stämningen. De slappnar av lite.
Vad heter ni undrar jag. De presenterar sig.

Trevligt att träffa er säger jag och ler, tittar i ögonen.
Det samma!
Nu ska jag säga en sak, säger jag, andra människor som ser er här blir rädda när ni hoppar på cykeln, de tittar åt andra hållet, går omvägar. Såhär, visar jag och vänder mig bort. De tycker att det är obehagligt fortsätter jag.
De tittar rakt på mig. Möter min blick. Någon trampar runt. Hela tiden möter de min blick.
Gör inte så. Ni är trevliga, intelligenta killar, snyggt klädda, kom igen ni vill inte att andra ska bli rädda? Inte uppfattas så? Hela tiden intensiva blickar på mig. Snälla blickar.
Det var det jag ville säga, säger jag. Ögonkontakt, en liten nick. Det var trevligt att träffa er! Tittar var och en av dem i ögonen. Hoppas att ni får en bra kväll säger jag och ler.
Det samma! Du med! Svarar de. Någon ler lite.
Hej då! Ler igen.

Jag vänder mig om och börjar gå, med puls, fortsätter dit jag skulle. En sista kick på cykel hör jag. När jag passerar samma plats igen några minuter senare står den tillknycklade cykeln fortfarande halvt lutad mot väggen.

Bry sig om.

Jag älskar kontakten, mötet. För det får mig att tro.