torsdag 26 april 2012

onsdag 25 april 2012

Se mig

Bollen flyger över staketet. De samlas och tittar efter den. Efter en kort stund kommer han med bollen, överlämnar den till de som spelar. Hans kompis dyker upp bakom. De glider runt, blicken mot de som spelar.

Hej! Jag såg hur schysst du var med bollen innan!
Leendet jag får.

De är kvar, tittar mot de som spelar. Jag frågar vill ni kanske vara med? Nickar och ler osäkert. Kom, säger jag. De släpper in de två nya i spelet.

Han släpper inte in en enda boll. Han har känsla för det. Kan koordinera kroppen. Läser spelet.

Jag tjoar beröm. Han skiner upp. Stoltheten.

Om honom säger man han förstår ingenting. Han kan ingenting. Man ser förvånad ut när jag beskriver vad jag sett. Bristsynen.

Han vinkar när han ser mig på håll. Han vinkar.

tisdag 24 april 2012

Utanför de osynliga ramarna (där vill man inte vara)

De har hört sina namn många gånger i dag. Argt. Irriterat. Inför alla. De blir bara tilltalade när de gör något fel. Och det gör de typ hela tiden.

Ta av dig mössan! Men lägg av!! Sätt dig ner!! Tyst!! Nej! Men sluta!! Gå och sätt dig! Hur många gånger ska jag behöva säga till dig!! Vill du gå ut och skämmas?! Snart får du gå ut och skämmas!! Om du inte gör detta nu kommer du få skämmas i morgon. NU får det vara bra!! SLUTA! Gå till din plats!!

Jag tänker på det, att höra sitt namn så många gånger varje dag. I skarp ton. Det händer något med den ömsesidiga respekten. Något går sönder. Det som är svårast är hur gärna barnen vill vara till lags men inte får möjlighet att lyckas.

När slutar det vara göra fel och när blir det vara fel? Det går rätt fort va?




måndag 23 april 2012

Duga

Det är inte bra att tejpa! Irriterat.
Men, men limmet fastnar inte... Osäkert.
Det är för att du gjort fel. Nu får du göra om. Det blir ju inte bra annars. Gör om. Fortfarande irriterat.

Ungen gör om. Tar isär. Börjar om.

Förutsättningarna. Fel lim till materialet. Svårjobbat material och ett litet utbud. Ungen problemlöser och tejpar. Men det är fel.

Skulle jag börjat om? Skulle min motivation hålla? Jag tror inte det.

torsdag 19 april 2012

Fyra dagar

Han söker min blick. Jag möter den.

Han flyter runt. Har hört sitt namn i gäll ton, arga ord många gånger idag.

Kom och sätt dig nu annars kommer hon säga till dig igen säger jag lågt. Han flyter tillbaka till sin plats. Han får sitta själv för han "stör". Jag hukar, frågar om det han gör, han svarar med några ord. Där är en stol säger han och visar med en gest med armen att jag ska ta den och sätta mig jämte honom. Och det gör jag. Vi sitter tillsammans tysta i det brusiga klassrummet. Byter några ord. Han gör det han förväntas göra utan utmaning. Jag bläddrar i en bok om konst. Vi har kontakt.

I fyra dagar har jag varit i hans klass. Jag började med att bemöta med respekt. Han tog vid. Han ger mig ett förtroende när han gör det. Och det gör mig oerhört ödmjuk.

Rättvisan

Det måste vara lika. Samma. Vi måste göra lika. Med allt. Rättvisan.

Barnen måste göra samma, lika. Vuxna måste göra samma, lika. Allt måste vara lika.

Det är ju bara det att allt inte är sammalikarättvist. Kanske skulle man kunna ha ett annat synsätt?

Förtroendet. Jagvetattdetkommerblibraförmigfördetbrukarlösasig. Vi hjälps åt. Vi löser.

Kanske?

tisdag 17 april 2012

10 40 20 10 15 40 10 30 60 10 20


Och så bryter vi. Och så bryter vi. Frustrationen över att aldrig hinna klart övergår i ointresse. Skriva om ett experiment man gjorde för två veckor sedan. Och när 20 minuter har gått är det slöjd. 10 rader är uppdelat på flera tillfällen. Och nej. Alla hinner inte klart denna gången heller.

Jag hörde vad hon sa men jag förstod inte

Säger han nära mitt ansikte och håller fram matematikprovet. Jag förklarar igen, visar, frågar.
Den där viljan. Viljan att göra bra, viljan att kunna. Den ska vi vara rädd om tänker jag.

Skav

Det skaver att behöva göra saker man inte står för.

söndag 15 april 2012

Placerad

När jag pluggade ekonomi fick vi ansöka om praktikplatser på olika företag, programansvarig hade kontakter och lämnade lista med förslag på företag. Många sökte sig till nya företag, ville fram, ville in. Det var liksom upp till oss. Vi förväntades lösa det, inget snack om saken. CV och personlig presentation, referenser. Intervju med min chef och min handledare. Presentation av ett projekt jag förväntades genomföra. Här är ditt skrivbord. Visad runt. Presenterad för alla vi möter. Jag var ju en potentiell kollega. Vi var eftertraktade vi som gick utbildningen. Första dagen på praktiken är jag väntad i receptionen, passerkort, dator, logg in, mailadress, telefon. Välkommen! Fråga om det är något.

Någonstans att hänga jackan. Förvara värdesaker. Lägga material. Tillgång till lokalerna med passerkortet. Ett logg in. Och så var jag väntad. Det var något positivt att jag kom och mina kollegor visste om det. Anseendet och pengarna. Vara en attraktiv arbetsgivare.

Nu blir jag placerad. Första terminen fick jag önska geografiskt område att göra praktik i. Det gäller än. Får låna handledarens nycklar. Får låna handledarens logg in. För att få en mailadress krävs det en massa saker som jag som student saknar. Visar mig själv runt. Dufårtaminlektionnuförjagmåstepåettmötedukanhaminmattegenomgång säger handledaren och rusar. Stressad rektor nickar till hälsning. Jag har inte längre initiativet och det är tunt med mailsvar från handledaren.

Skillnaderna.
Skillnaderna.

torsdag 12 april 2012

Med mobilen i handen

Internet, möjligheter och demokrati.

Jag har kollat på dessa dokumentärer om Den arabiska våren och de sociala medierna. Någon säger YouTube är folkets tv. Skype och snipers på taken. Satellittelefoner och exilsyrianer. Twitter och uppmaningar. Bloggar och facebook. Och mobiltelefonerna. Mobilen i ärmen på tröjan med kameran på. Riskerna. Alla dessa människor med en mobil i handen.

Någon sa nyligen att det här med internet kommer snart blåsa över, jag hör det i lite olika skolsammanhang då och då.

Någon annan sa, mitt under pågående revolter, YouTube är folkets tv.

onsdag 11 april 2012

Mittemellan

Han möter min blick med sänkt huvud när han passerar klungan med vuxna. Söker osäkert ett ok. När han möter min blick ler jag. Han ler inte tillbaka. Jag lyfter min blick och tittar på de vuxna i klungan jämte mig. Mitt leende känns genast fånigt. Det ansiktet som fått honom sänka blicken får mig att sluta le.

tisdag 10 april 2012

Knyt min sko

Knyt min sko. Mycket bestämt.
Jag säger prova själv först, börja lite så hjälper jag dig sen.
Knyyyt min skoooo!!!
Som jag sa, prova så hjälper jag dig sen.

Skriker. Slänger sig på golvet. Hulkar.  Fullständigt vansinnig. Kollegor kommer förbi scenen jag ställt till med och tittar på den arga ungen och på mig.

Sen, hulkande, börjar det pillas med skorna. Och då kommer jag och så hjälps vi åt. Skorna blir knutna och jag säger, att du kunde ju nästan helt själv!

Ungen är nöjd. Väldigt nöjd.

Och berättar stolt för mamma sen. Och jag berömmer. 

Jag tvekade inte, var inte orolig för att det skulle se "illa ut", jag tänkte inte alls så. Men vi tänker olika. "Det ser så illa ut".
För mig var det ett val, en tanke bakom. Att få göra själv. Att kunna göra själv.

tisdag 3 april 2012

Paus

Några dagars paus i bloggen. Tentaplugg och jobb upptar i stort sett all min tankeverksamhet.