torsdag 29 mars 2012

Mittemellan

Hon fotade...
Hon förklarar för mig vad hon ritar, hur hon tänker. Berättar för sina kompisar vem jag är eftersom att jag är ny för dem. Så blir vi avbrutna av en vuxen mitt i samtalet. Ungen fortsätter prata med mig, bestämt, hon var faktiskt mitt i ett samtal. Sedan ger hon upp. Väntar och tröttnar. Det tar för lång tid. Säger:

Sanna var det va?
Ja. Okoncentrerat, tittar knappt på henne när jag svarar.
Så blir hon tyst i några sekunder.
Kolla!! Uppfordrande.

Håller upp det lilla locket till sin pennask, visar insidan. 

Hon etablerade kontakten, visade att hon brydde sig om att jag var där. Krävde att jag skulle se henne tillbaka.

Och det höll jag på att missa.

onsdag 28 mars 2012

Ett rätt sätt

Rätt fel. Bra dåligt. 

Ett rätt sätt innebär att de andra är fel? Innebär det att alla måste göra på samma sätt då? Vad får det för konsekvenser? För eleverna? För undervisningen? Vad händer med helheten kring eleverna? Vad tar de med sig hem? Vad lär de sig? Vad händer i klassrummet när vi inte ser?

tisdag 27 mars 2012

Det här med VFU

Högskolan bestämmer. Handledaren bestämmer. Jag vill, önskar, undrar om.

måndag 26 mars 2012

Mitt namn hundra gånger

Det vore bra om de kunde fråga varandra tänker jag när jag hört mitt namn hundra gånger på en och en halv timma. Det där med ask three before me. Och så blir min roll mindre bestämmaren. Och det vi gör blir mer deras.

De vill ju bli bekräftade också, att jag ska se dem. Inte bara ha hjälp. Kanske mest bekräftade?

fredag 23 mars 2012

Vad vi väljer att se

Vi är tre som ska till lärarrummet. Möter ett barn i dörren på väg mot skolgården och vidare. Hon är själv. Alla de andra i hennes klass spelar fotboll. Alla andra.

Så bra att du har ordentligt med kläder på dig! Utbrister en av oss tre.

Gå och lek nu säger en annan.

Man orkar inte. Och ibland kan jag förstå det.
 
Så söker hon min blick. För hon vet att jag har sett. Det svider i mig. Blicken är intensiv.

Blicken letar efter mig i klassrummet, på bussen, på utflykten, i matsalen, på skolgården, i korridorerna. Söker tafatt min hand.

torsdag 22 mars 2012

När vuxna pratar...

Och de tror att barn inte hör.

Så gör de det ändå.

Och så lär de sig. Vem som är ett problem. För det är det synsättet som är. Och så berättar de om det för sina kompisar. Och då blir det någon som inte får vara med och viska eller prata i en klunga en bit bort. Och då kommer fröken. Och säger att så får man inte göra.

Fast att det var hon som började.

onsdag 21 mars 2012

Diamanterna


Jag har en diamant i fickan. Allvarligt. Tittar mig i ögonen.
Åh har du!? Utbrister jag.
Ja! Vill du se?
Ja gärna, får jag det?

Han plockar upp en diamant. Jag ber att få hålla den. Andra barn blir nyfikna. Vad är det där? Han säger, jag har fler. Plockar upp fler ur fickan. De samlas runt diamanterna. Vill hålla.

Tänk om man skulle vara med och ge byggstenar till lek, som bygger på diamanterna? Några prylar som är spännande? Kanske kan vi skapa något? Läsa om diamanter, fakta, sagor? Film? Kan sagan inspirera till lek?

Hur det flyter ihop.

tisdag 20 mars 2012

Det måste lärasförståsgörastänkas

men...

kanske inte på samma sätt som det alltid gjorts?

Utvärdera hur:et.
Fundera kring varför.

För jag vill nå alla. Inte släppa igenom någon.

Skolan som utslagningsmekanism. Det funderar jag på. Ganska mycket efter att ha läst Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset för några år sedan.

söndag 18 mars 2012

Plastögon och limpistol

Ett bra pyssel kännetecknas av att fröken väljer ut vad som är bra. Gör det mesta så resultatet blir snyggt. Något att visa upp. Det innehåller gärna detaljarbete så fröken får trassla med limpistolen och de små plastögonen samtidigt som några ungar pillar med limkladdiga fingrar i fjäderlådan. Det är viktigt att alla kycklingar ser likadana ut så att det blir rättvist, att alla fått lika mycket av allt material. Och just det, gärna alla barn samtidigt.

Jag gillar inte pyssel.

fredag 16 mars 2012

Får jag göra så här då?



Nej. Försiktigt. Tänk på kompisarna. Nej. Inte så.

Nä tänker jag. Jag kan ju inte bara säga nej.

Han kan inte sluta trumma.

Med huvudet. Benen. Armarna. Hela kroppen. Fingrarna. Foten.

Kompisarna säger SLUUUTA i kör.

Jag försöker dämpa lite.

Han vänder huvudet mot mig, tittar på mig, helt öppen, frågar,

Får jag göra så här då?

Trummar svagt med foten, nästan inte märkbart.

Det vill jag vara rädd om. Det där tillmötesgåendet, viljan att göra bra.

torsdag 15 mars 2012

Mittemellan

Det var du som lärde mig säga mitt namn på engelska säger han när vi sitter och äter mellanmål.
Jag nickar. Tänker, att han minns. Det var en trött, grå eftermiddag på fritids för tre år sedan och han var sex år. Jag var trött och han pratglad. Vi satt i soffan med en bok i mitt knä men han pratade mest om allt möjligt. Och frågade. Då kom vi in på det där med hans namn.

När mamma hämtar flera år senare och många timmar efter mellanmålet presenterar han mig som hon som lärde mig säga mitt namn på engelska. Mamma ler. Vi har ju träffats flera gånger tidigare. Han säger sitt namn på engelska och mamma nickar bekräftande och skrattar lite, säger vissa saker minns man hela livet.

Det där som händer i mittemellan. Jag gjorde avtryck när vi satt där. Han gjorde avtryck. Det var bara en trött eftermiddag på fritids.

 

tisdag 13 mars 2012

Med vilka ögon ser de på dig?

Jag får följa en klass en dag. Går efter deras schema. Med dem. Lyssnar. Iakttar. Sitter i bänkraderna. Ser dem i olika situationer.

På en lektion lutar sig en elev mot mig viskar:

Kolla nu, först tjejerna, sen svenskarna, sen vi.
Hur menar du? 
Vi får de kassa böckerna, de som är slitna, paj.
Jag tittar.

Böckerna delas ut.
Och ja, denna gången stämmer det.

Läraren tipsar mig efter lektionen,

när jag delar ut böcker så är det ingen idé att ge till dem för de bara förstör böckerna ändå, är inte rädda om dem.




måndag 12 mars 2012

Fångat

Körling beskriver det så fint, det där som händer men som är så lätt att missa.

Finns inte?

På föreläsningen säger han,

det vi inte har ord för finns inte.

Språkets makt.

Och jag tänker på orden vi använder. ADHD. Koncentrationssvårigheter.

torsdag 8 mars 2012

Apropå det här med förebilder

Under första terminen på utbildningen gjorde vi någon form av "prova på veckor". Jag tjatar på min handledare så jag får vara med på lite allt möjligt. Just denna dag är en matematikgrupp jag ska få vara med i.

Gruppen som ska har matematik nu ska ha den som någon from av stödundervisning förstår jag. Det uppfattar jag, ordvalen, blickarna, förväntningarna. Läraren "förbereder mig".

Så.

Vad man har gjort är att man lyft ut de stökigasvagajobbigaokunnigadåliga eleverna och satt dem i en egen grupp där de kan vara just stökiga jobbiga och svaga tillsammans. Speglar sig i varandras blickar, i att inte kunna, tillhörigheten i att vara just där.

Lärarens trötta och uppgivna detäringenidé.

Har alla elever i gruppen samma behov? Nej. Har alla elever i gruppen samma förutsättningar? Nej. Har alla elever i gruppen samma mål? Nej. Vad är då gemensamt? De håller sig inte inom ramen för hur "bra" elever ska vara. De är inte ok. Så nu är de här.

De får går ut. De får gå dit. Dit går de som utmärker sig negativt på något sätt. Det är inte roligt att stå utanför och vänta vid det grupprummet när andra elever passerar. De vet.

Jag sitter och tittar på det som händer. Möter blicken. Elevens kinder blossade på den vanliga matten innan idag. Läraren sa med hög och tydlig stämma att såmycketefterkanduvälintevadumåsteskärpadignuvarförgörduinget.

Rollerna, jargongen, orden som används i rummet. Tänk om folk visste.

tisdag 6 mars 2012

Mäh ska han få säga?!

Vara bra på olika. Det där med att alla måste kunna samma saker lika bra. Förväntas göra på samma sätt. Gärna samtidigt. På samma tid. Det är svårt.

Begränsningarna i det. Möjligheterna i att låta vara olika. Hur det blir lättare att förstå varandra då. Hur det är fler som kan känna sig ok. Duga. Styrkan i olikheterna. Det fina att lyfta fram olika styrkor.

Det är så ledsamt när det alltid samma elever är de duktiga. De som gör rätt. Är rätt. Och det sätter sig så fort. Om man fastnar i fel del. I en roll som skaver?

Vi värderar. Det ingår och det är ett stort ansvar. Den egna förförståelsen.

söndag 4 mars 2012

Sabba inte

Hela dagen. Visa att jag bryr mig. Jag tar dig på allvar. Jag vill dig väl. Du kan. Jag tror på dig.

Och sen på bussen hem.

Busschuffören. Vad GÖR han, tänker jag. VAD GÖR DU? Skriker det i mig.

Barnen kan inte nya språket så bra än. Själva på bussen. Syskon. Ansvar för den yngre. Hur funkar det med allt här på bussen? Hur gör man? Stora ögon. Som vill göra rätt.

Och busschauffören. MEN hjälp dem då! Han gör tvärtom. Hans ord och ton förvånar mig. Det starka ogillandet. Fast det är ingen nyhet för mig. Men ändå. Starkt ogillade. Och sen tänker jag. Sabba inte!

Jag är på väg fram i bussen men någon annan hinner före. Det är någon mer som har sett. Som hjälper dem tillrätta.

Det är viktigt att se.




lördag 3 mars 2012

Frustrationen där inne i barnet

Frustrationen över att inte bli mött där man befinner sig.

Vad gör det med eleverna?
Vad gör de med frustrationen?

Och vad gör vi då?

fredag 2 mars 2012

Se och våga?



Jag minns boken Min blå soffa av Lise W Egholm. Den handlar om integration i skolan. Den är bra.

torsdag 1 mars 2012

Sanna kan vi kolla på Boyz n the hood?

Du Sanna du sa ju att om man hade en idé kunde man säga till dig typ...
Jag nickar , lätt okoncentread för min handledare pratar med mig samtidigt.
....jaa och jag tänkte att vi kunde kolla på Boyz n the hood, tittar i golvet, trampar runt, pillar på kepsen.
Ehm...vad är det för film? Undrar jag lite tveksamt.
Typ att det är fel att vara med i gäng och så, att det aldrig är bra att var kriminell, att det alltid straffar sig...
Jag har inte sett den och vill se den innan jag bestämmer mig, har du den?
Nickar. Håller fram ett usb.

Jag tar usb:et och lovar att titta på den.

När jag kommer hem efter praktikdagen är jag trött. Väldigt trött. Och tittar inte på filmen. Skjuter upp det.

Så fort han ser mig på morgonen, har du kollat på filmen?
Inte än. Idag.
Sedan påminner han.

Boyz n the hood.

Jag tittar på filmen och tänker att jag väldigt väldigt gärna vill gå eleven tillmötes. Men alltså. Det går bara inte. Jag kan inte stå för det.

Och så tänker jag. Om hans lärare skulle veta att han tittar på sånt här. Oavsett om vi pratar om det i skolan eller inte.

Samma sak morgonen efter, söker upp mig direkt.
Har du tittat på filmen?
Jag ler, tittar i ögonen, säger jag kan inte visa den i skolan. Letar efter förståelse i hans blick.
Mäh! Och sedan ett litet leende.

Jag ville så gärna använda hans idé. Och visst stämde det han sa...men filmen innehöll mycket annat med...

Tanken var god.