Hon kan inte ens det enklaste

Kan inte. Inte lärt sig något. Inte följt med. Efter de andra. Inget fastnar. Hemma kan man inte heller.

Det har snart gått en termin och eleven har inte nått målen i engelska. Jag är satt att ”hjälpa”. Så där sitter vi och tragglar samma ord, fraser som eleven tragglat på samma sätt hela terminen. Fast det inte uppenbarligen inte var ett bra sätt för den eleven, mer av samma.

Och eleven ska få extra läxor. Fast man ”inte kan hemma heller”. Eleven är tålmodig och det beundrar jag.

Känsla av att vara dum, okunnig. Det sätter sig på självkänslan och självförtroendet.

Jag frågar, modersmålsundervisning? Hur stöttar man svenska som andra språk? Hur är svenskan? Det brukar ju hänga ihop, modersmålet och det nya språket. Man vet inte riktigt. Jag frågar, vad kan eleven?

Kan vi börja där, i kunskaperna? Och sedan går vi tillsammans vidare. Pedagogerna tar det övergripande ansvaret för hur hjälpa. Fråga eleven, vad vill du lära dig? Meningsfullt.

Att få bli den man vill vara

Vad innebär det?

Skolans roll som möjliggörare. Det stora ansvaret i det. Hur vi i skolan på något sätt lägger grunden.

Vad har hänt här?

Vad är det för bilder? Är de från en tidning, nyhetssändning, bok eller film? Vad har hänt? Vem har skrivit ”HJÄLP!”? Vad är det för plats? Hur låter det här? Vilken årstid är det? Hur känns det att vara här? Hur känns det i kroppen? Vill du vara här? Hur kommer man hit? Hur kommer man härifrån, går det? Vart är platsen, i vilket land, stad, på jorden? Vilka är på platsen? Vem bestämmer här?

Alla texter inleds med ”HJÄLP!”, hur kan man göra det på olika sätt?

Bearbeta, skriva om, igen, mer, ändra. Läsa varandras texter, tipsa, hjälpas åt. Vilka ord är spännande, glada, rädda, pirriga? Vad är bra att tänka på? Processa texten. Skapa egna bilder till? Hur kan man använda bilderna till texten eller texten till bilderna? Finns det någon matematisk gåta?

Ska vi kanske dramatisera någon text? Hur gör vi det? Hur visar man känslor, händelser, tid?

Ska vi göra film? Hur gör vi det? Animera på iPaden?

Möjligheterna!

Inspiration från Körling

Finns det här och här!

Det väcker skollängtan.

Vink vink

Jag har precis gått från fritids och står och väntar på bussen. På håll ser jag hur ett barn kommer släntrande efter sin farfar. Jag ler. Står och tittar på dem. De är på väg mot mitt håll. När de är tillräckligt nära känner barnet igen mig från andra sidan gatan. Ler. Tittar på mig och ler. Går samtidigt. Jag börjar skratta. Vi håller ögonkontakt, båda leende, som om vi hade en hemlighet. Delar glädjen över att gå hem tidigt.

Jag ser hur lyktstolpen närmare sig. Väja! Tänker jag. Ungen tittar mig fortfarande i ögonen. Och där! Upptäcker lyktstolpen. Stannar upp och skrattar med hela kroppen.

Farfar vänder sig om, ropar kom nu! Ungen vänder sig mot mig och vinkar. Jag ler och vinkar tillbaka.

Tills vi inte längre kan se varandra vänder ungen sig om och vinkar.

Hosta

Bild lånad från liber.se

Den grådassiga bilden av svanen i min Ärtan Pärtan-bok är prickig av saliv. Jag har en sådan där hostattack, ni vet, när man inte kan sluta. Det bara killar och killar i halsen. Jag försöker hålla för munnen men vill inte visa att jag hostar. Det är helt tyst i klassrummet, bara min hosta hörs. Och jag vill verkligen inte hosta. Jag är uppfylld av känslan av att jag inte får hosta. Inte hosta i tystnaden.

Ingen vann ingen förlorade, det var ingen kamp

Något dumt hände. Och det är inte barnens fel. Barnen gjorde fel men de valde inte, förstod inte.  Jag är två steg efter det som hänt. Uppfattade i periferin att något fel hände.

Hur gör jag nu tänker jag intensivt, hur gör jag? Börjar reda. Skiljer det åt för jag kan inte ta det samtidigt. Försöker laga lite i någon. Förklara. Vara tydlig. Får svårt att hålla tillbaka mina egna känslor när personen framför mig strålar av något ledset och maktlöst. Tar mig tid. Klappar om. Räddar det som kanske kan räddas.

Går vidare. Hittar barnen. Försöker nå. Kan inte. Barnen bär något som jag inte vet om. Så jag tystnar. Säger vi tar en paus.

Delar på dem. Försöker med ny approach. Byter fokus från den lämnades fokus till medkänsla med de jag har framför mig. Lättsammare, bestämd. Bekräftar, lyssnar. Försöker visa, jag kommer inte skälla. Sedan upptäcker barnen, främst en av dem, något och jag vet inte vad men här vänder det. Vi får kontakt.

Det jag tog med mig var att ingen vann, ingen förlorade. Vi fick kontakt.

Jag kände mig dum i huvudet

Jag är mycket nervös. Det är obehagligt. Jag känner som att jag inte kan tänka när jag försöker göra den enkla manövern att sätta in mina skor i mitt fack. Det är trångt och marmorgolvet är blött av snöslask, snöslak jag inte vill trampa i.

Skorna måste stå i facket!! Uppfodrande. Två lärare i blus, knälånga kjolar och högklackat går runt bland oss barn och kontrollerar.

Jag är rädd fast jag ställt skorna på rätt plats. Tänker skynda dig nu om den fumliga klasskamraten jämte mig. Stannar där vi står och trängs. Armarna i kors, spänner blicken i den fumliga. Han hann inte fixa in skorna i facket. Åh nej, hinner jag tänka.

Då går vi ut och börjar om!!

Alla får ta på sig igen. Det är trångt och jag blir knuffad igen. Ut på skolgården, ställa upp och så in igen.  Denna gången hinner alla sätta in skorna i facken innan kontrollen och vi får gå upp till våra klassrum.

Vad gjorde det med oss och vår känsla av skolan? Var det bara jag som var rädd? Obehaget som jag kände där i den stora entrén gjorde att jag kände som att jag inte kunde tänka. Jag kände mig dum i huvudet.

Ärliga ögon och badglädje

Så! Nu vill jag att ni lyssnar på mig. Vad ska man tänka på nu när vi kommer in till badet?

Vilka regler är det som gäller? Jag nickar när olika svar kommer. Sedan sägs det som jag gärna vill trycka extra på, att man duschar innan man hoppar i. Är det klart? Jag söker ögonkontakt. De flesta nickar, någon petar på en död fågel med filp flop-tofflan, en annan blåser upp sina armpuffar, någon blickar mot bassängen. Jag nöjer mig och säger då går vi in.

Och vad händer? Samma unge som flera dagar i rad har sprungit in genom grinden och kastat handduken all världens väg för att sedan tjutande hoppa i bassängen, gör precis samma sak igen.

Jag går fram till bassängkanten, får ögonkontakt, visar med armen, kom. Frågar, glömde du något nu? Stora ärliga ögon tittar på mig när ungen klamrar sig fast vid bassängkanten. Vaddå? 

Vart är dina kompisar nu? Frågar jag. Något skiftar i ögonen. Nästa gång kommer du ihåg det säger jag och ungen är redan under vattnet igen.

Det är något befriande med det där. Obekymrat.

Anna sa,

man kallar inte någon man har en relation till för jävla kärring.

Angående förhållningssätt och förtroende i klassrummet. Och visst ligger det något i det? Sen kan man ju bli arg men det är ju en annan sak…

FÅR man det?!

Vilka verktyg finns om man inte kan ett ord? Frågar jag.

Slå upp? Säger en elev tveksamt. 

Alla andra sitter tysta. Jag skriver på tavlan, tyda.se? fråga en kompis? Google Translate? Vart leta? Tittar frågande ut över klassen.

FÅR man det?! 

Hur menar du får? Undrar jag.

Kör hela låttexten i Translate.

Jag är klar! Räcker fram texten till mig.

Jag börjar läsa högt. 

Eleven börjar skratta högt.

Jag lämnar tillbaka den Google Translate-översatta texten till eleven.

Sanna jag översatte hela texten själv för den blev ju inte bra… Eleven ler snett. Jag använde Tyda och Translate för några ord och så men jag har gjort det själv.

Hur låter det på svenska nu? Man förstår? Hur låter det?

En nick till svar. Nöjda ögon.

1000 regler och min motivation dör

Hårdstyrt. Kriterierna är många. Bestämt. Obligatorisk litteratur, ordet tröttar mig. Referenssystem. Hård struktur. Åtskruvat. Man pratar med det osagda i grunden.

Sedan säger man, var kreativ! Tänk fritt! 

Eh? 

Jag undrar, varför? Vilken kunskapssyn ligger i grunden? 

Missförstå mig inte, jag vill leda i mitt klassrum. Stå för ramarna och de regler vi har. Men när reglerna är ett eget syfte då ledsnar jag. 

Om jag lyfter det vidare? Hur blir det i ett klassrum om jag förhåller mig på samma sätt? Hur känns det att vara elev i mitt klassrum då? Vad gör motsägelserna med förtroendet?

Känn efter!

Måste jag ha jacka? Undrar ungen. 

Känn efter! Svarar pedagogen.

Samtalar, på riktigt, kring om man behöver jacka eller inte. Hur man kan göra. Hur man kan tänka olika. Varför tänker man olika.

Det gör mig glad.

Hej är det eran cykel?

Jag kommer gående och ser på håll hur några står runt en cykel. En bucklig cykel. Några avlägsnar sig. Jag stannar upp, tittar. Några är kvar och sparkar på cykeln. Mitt i bland butikerna som stängde för 15 minuter sedan. Fredag. Folk i rörelse. Folk som nu tar omvägar. Väjer.

Hej säger jag, är det eran cykel? Hjärnan spinner.
Tre ögonpar på mig. Tittar i ögonen. Jaaa! Drar ett bloss.

Men? Varför hoppar du på den? Undrar jag.

Sparkar till cykeln. Petar på den med foten. Tar några steg.

Ähh den är inte min den var såhär. Lite osäkert i undertonen.
Ok säger jag, jag köper det. Nickar. Vill fortsätta samtalet, vill visa att jag inte tänker gå på. Hela tiden ögon på mig. Kollar av mig. Känner in mig.

Vill du köpa cykeln?!
Vi skrattar. Nej nej hon menar att hon tror dig.
Aha säger jag och börjar förklara, jag köper det betyder att jag går med på det du säger, att jag tror dig, som han sa. Samtidigt som jag står och förklarar uttrycket flyttas cykeln och lutas mot väggen.

Jag möter deras blickar. Säger Sanna heter jag. Lägger handen på bröstet. Tittar i ögonen.

Hej Sanna svarar två i kör och en säger hej. Här någonstans växlar stämningen. De slappnar av lite.
Vad heter ni undrar jag. De presenterar sig.

Trevligt att träffa er säger jag och ler, tittar i ögonen.
Det samma!
Nu ska jag säga en sak, säger jag, andra människor som ser er här blir rädda när ni hoppar på cykeln, de tittar åt andra hållet, går omvägar. Såhär, visar jag och vänder mig bort. De tycker att det är obehagligt fortsätter jag.
De tittar rakt på mig. Möter min blick. Någon trampar runt. Hela tiden möter de min blick.
Gör inte så. Ni är trevliga, intelligenta killar, snyggt klädda, kom igen ni vill inte att andra ska bli rädda? Inte uppfattas så? Hela tiden intensiva blickar på mig. Snälla blickar.
Det var det jag ville säga, säger jag. Ögonkontakt, en liten nick. Det var trevligt att träffa er! Tittar var och en av dem i ögonen. Hoppas att ni får en bra kväll säger jag och ler.
Det samma! Du med! Svarar de. Någon ler lite.
Hej då! Ler igen.

Jag vänder mig om och börjar gå, med puls, fortsätter dit jag skulle. En sista kick på cykel hör jag. När jag passerar samma plats igen några minuter senare står den tillknycklade cykeln fortfarande halvt lutad mot väggen.

Bry sig om.

Jag älskar kontakten, mötet. För det får mig att tro.

Ibland sväljer det mig men jag tror att det går

Jag hör hur man säger att det praktiska tar så mycket tid, att det tar energi. Och man har mycket att göra. Många krav på sig.

Jag är ju ny. Naiv? På mig tar det andra. Min otillräcklighet. En otillräcklighet som förstärks av hur verksamhet är organiserad tror jag. Jag tror på att jag kan organisera min verksamhet, vår verksamhet, så att några av alla behov jag möter, tillfredsställs innan de knackar mig på axeln, eller gråter tysta tårar eller sparkar en kompis i ryggen.

Du sa, barnen, eleverna är mina arbetskompisar, mitt team, vi tillsammans skapar, hjälps åt för att ta hand om varandra. För att möta behoven. Det bär jag med mig. Det där med kompetensen, tron på barnens förmåga att vara en del av någonting bra. Just den barnsynen, just det förhållningssättet.

Släcka eldar gör jag, sa någon. Och det är precis det jag menar. Kan vi inte börja i andra änden? Liksom sprida hur jag tror på er?

Och så ledarrollen. Jag är direkt för jag ser ett glapp. Glappet finns i orden och i känslan i kontakten. Jag säger vad jag menar, väljer ord, vill prata med, inte till. Jag tror att jag blir tydlig då? Och ramarna, rutinerna, strukturen ger trygghet. Du är bestämd, säger barnen ibland.

Jag tror att det går.

Jag kan inte tänka säger ungen och somnar på läxhjälpen

Varje dag kämpar. Tar sig till skolan. Stannar på läxhjälpen. Försöker. Jag har djup respekt för det.
 

Här blir ansvaret stort. Samverka. Tillrättalägga. Stötta. Anpassa efter barnet, efter situationen. Vara flexibel och trygg. 

Samverka, för jag kan inte göra allt. Vart går den gränsen? Egentligen? Gränsen när ansvaret för sömn inte längre är mitt? Och om det inte händer något? Fast jag gör mitt? Och mer?

Kommer du imorgon?

Barnet fotade.

Tunga ögon. Ledsna. Liten människa i ny, stor miljö. Nya människor. Nallen ligger i väskan. Och längtas efter.

Jag vikarierar på hösten, när allt börjar precis. Förskoleklass. Nya ungar. Spännande.

Den lilla människan med de ledsna ögonen och de tunga vibrationerna söker trygghet i mig. Vill hålla min hand. Vara nära. Frågar, när ska jag gå hem? Är det långt kvar? Du ska gå hem fem tänker jag. Och det är långt kvar. Klockan är ett.

Efter mellanmålet och lite mer efter det...du hinner få en frukt med, svarar jag. När går du hem? Undrar barnet. Halv fem, lite före dig. Tystnad. Ska vi gå ut till de andra nu? Undrar jag.

Ute. Flera är de som söker, letar efter mig med blicken. Hittar, springer fram. Tar min hand. Tittar i backen.

Det gör fysiskt ont i mig. Jag kan inte förhålla mig. Jag tar in det. Lika öppen och utan perspektiv som de.

Eftermiddagen går. Min tur att ta en paus. Det behöver jag. Men en liten hand vill inte släppa. Jag övertygar, tillfälligt.

Inne sitter jag och äter lite, andas lite. I deras lokal för alla är ute. Efter en stund hör jag steg. Barnet kommer in och sätter sig jämte mig i soffan, utan ett ord. Tittar på mig. Du kan sitta här om du vill säger jag. Barnet sitter tyst. Säger sedan. Jag letade efter dig. Kom här säger jag och ungen kryper upp nära mig. Gråter tyst några stora tårar. Sedan pratar vi lite om husdjur, syskon och om vem som ska hämta.

Jag vill styra om barnets fokus. Lämnar min telefon i händerna på barnet, säger, fota lite om du vill? Barnet knallar iväg. Snart nära mig igen. Och sen kommer det in två till som vill vara nära.

Jag känner att jag behöver kunna förhålla mig, inte ta in det så. För mig är det inte bara inskolning-lägg-nallen-i-väskan. Jag ser andra saker i det. Tar oron på allvar. Därför tar det så i mig. Och jag vet att det kommer bli annorlunda, vana och rutiner kommer att ge trygghet, jag vet det. Men. För barnet är det stort just nu, just där. Stort med ny plats. Stor plats. Allt är nytt. Och dagarna långa.
Kommer du imorgon undrar barnet. Ja det gör jag svarar jag. Barnet kramar min hand.

En sak i taget. En dag i taget. Vi börjar där.

Ovillkorligt föreskriven

Ord som inlett vårterminen.

Obligatorisk litteratur. Vetenskapsteori. Reflektionsdokument. Detaljstyrt. Studiegrupper. Måste. Komplettera. Seminariegrupper. Obligatorisk närvaro. Mångatyckerattdetärsvårt. Godkänt. Ska. Undersökningsområde. Obligatoriskt.

Obligatoriskt fanns inte i mitt vardagliga språk innan jag började på lärarutbildningen. Jag slår upp det. Ovillkorligt föreskriven. 

 

Men? Ansvar och vilja?

Precis

Angående inkluderingsbegreppet.

Jag kommer inte att ändra mig

Jag kunde inte förstå varför mitt nej inte höll, tog.  Jag tittade i ögonen, hukade, la handen på, letande kontakt. Varför går det inte tänkte jag? Vad är det jag gör fel? Samma unge, olika situationer, flera år. Vad är det som jag saknar nu?

Jag iakttar en kollega jag beundrar. Ser från andra sidan rummet hur barnet närmar sig kollegan med samma fråga som jag fick nyss. Frågan kommer.

Kollegan säger med en varm vänlig röst, bestämt,

jag vet att du har frågat Sanna om detta och hon har sagt nej. Jag säger nej och jag kommer inte att ändra mig.

Där är det. Precis det. Jag kommer inte att ändra mig.
 

Tryggheten i att svaren blev fasta. Tydligheten. Oron för att den vuxna skulle ändra sig. Det var det jag inte såg. 

Jag säger med iver till kollegan, du sa, jag kommer inte ändra mig och det funkade. Hon ler, säger, ja för då vet dom.

Att veta. Vilken trygghet.

Respekt

Om du inte slutar nu så ringer jag hem. 

Säger man.

Om detta fortsätter får du gå till rektorn. 

Säger man.

Nu räcker det. 

Skriker man. Alla ögon vänds mot. Fniss.

Nu har du tre prickar. 

Hotar man.

Nu får du gå till rektorn. 

Skickar man.

Men nej inte så. 

Säger man.

Ordningsreglerna. Som du hela tiden bryter.

Om du inte blir klar nu får du göra klart hemma.

Varför, undrar jag.

Jag tänker att vi är i fel del. Fel del där vi hotar, tvingar, bestämmer över. Vi kan ju inte tvinga fram? Ofta är vi där. Ordningsproblemen, vad kommer de ur?

Jag masserar, taktil, några av eleverna i den klass jag får vara med i. Det verkar pirra så i kroppen och händerna går. Fötterna vibrerar. Blicken flackar och talet är snabbt. Svårt att fokusera på filmen.

Fokus blir lite bättre. Något ändras.

Alla vill ha taktilmassage nu.

Jag masserar.

Irriterad, frustrerad. Vaddå är du våran slav eller? Det är inte bra att du gör så, du får ingen respekt. Säger den som hotas och skälls på.

Jag viskar, vet du? Jag har ju sagt innan att alla behöver olika saker för att kunna koncentrera sig, minns du? Tystnad. Jag fortsätter, så jag gör gärna detta för er, dig ibland om det gör det lite bättre, lite lättare att fokusera. Tystnad. Tittar bort.

Tittar upp på mig, frågar, kan du göra på mig sen?

Hur gör vi nu då?

Tänka i flera steg. Mäta. Hur får man det rakt? Samarbete.

Hur passar det ihop? Liten eller stor bit här? Area. Begrepp. Förståelse för hur det hänger ihop.

Vilken känsla förmedlar den tapeten? Vad får den dig att tänka på?

Mönster. Vad är mönster? Hur kan mönster se ut? Hur kan du göra ett eget mönster?

Kanske kan man hjälpas åt? Blandade åldrar. Tillsammans. Hur gör vi när det krånglar? Hur hjälps man åt? Orka fortsätta när det tar emot. Våga anta utmaningen.

Prova med händerna. Sammanhanget. På en plats på skolan? På fritids? Forma göra skapa ta ansvar för vår gemensamma plats.

Jag har sett dem i några dagar nu

Sida vid sida går de. Han vuxen och han liten. Ett barn.

Inte på väg hem från fritids. 

Inte med en skolväska. 

Inte hoppa in i bilen eller kom så går vi hem. 

Inte på väg hem från skolan.

Lager på lager. Kläderna är egentligen inte tillräckligt varma. Så han har många tröjor.

Jag ser dem först på håll, tänker, varför korsar han vägen där? Mitt i all trafik? Lyfter i något i vägrenen. Varför? Sen ser jag. De letar burkar.

Inte ett barn, tänker jag. Inte ett barn.

Och här går jag med min glada hund och mina varma kläder.

Jag kommer ikapp dem efter någon minut. Passerar dem i höjd med fina designmöbelbutiken. De söker inkomst i buskagen. Utanför. Kontrasterna. Fysiskreaktion på det.

Jag söker barnets blick när jag går upp jämte honom, kanske vill han klappa min glada hund? Jag ler försiktigt, vill visa, jag är vänlig.

Litet ansikte. Stora ögon. Ärr.

Han möter inte min blick. Inte hans vuxna heller. Deras blickar passerar mig. Efter burkar.

Säg inte till mig att någon väljer det. Säg inte det till mig.

Det är låst

Praktik. Inga egna nycklar. Allt är låst för mig. Måste fråga om allt. Klassrummet. Toalettbesök. Materialskåpet. Kopieringsmaskinen. Matsalen. Lärarrummet.

Låst till matsalen. Jag har blivit ombedd att vara kvar med en elev som ska hämtas. När jag ska gå och äta är det låst. Låst. Jag knackar, hör sorlet där, dränker min knackning. Men, tänker jag, jag har ju bara 20 minuter på mig att äta.

Leta efter någon som kan öppna. Knackar på dörrar. Ingen öppnar. Alla är på lunch.

Det är låst.

 

Vad säger en stängd dörr?

Nu är jag på gränsen

Bassängen en sommardag. Sol är vit och vass. 100 ungar i poolen och ljudet är obeskrivligt.

Här, hit, så långt ut får du gå. Varför är det så? Ja precis det blir djupt sen. Så det här är gränsen. Säger jag och tittar ungen i ögonen, letar efter bekräftelsen. Jag får en nick och den där skiftningen. 

Jag blinkar och vips är ungen i vattnet. Tjuter och glittrar.

Efter en stund påminner jag med en blick. Så, några rörelser som liknar simtag och fötterna når botten igen.

Igen. Jag visar med armen. In där du bottnar.

Jag kommer gående efter att ha kollat läget på andra sidan bassängen. Lyfter upp solglasögonen och sätter dem i håret. Får ögonkontakt.

Kolla mig! Jag är på gränsen! Plirar ungen. 

Jaa det är du minsann svarar jag och skrattar högt.

Om du kommer ny

till min, vår klass så vill jag…

Smygförbereda klassen, läsa skönlitterära böcker om hur det är att vara ny. Pirret rädslan tystheten. Parta om det vi läst. Har du varit ny någon gång? Samtala om pirret och rädslan innan det finns ett uttalat föremål för samtalen.

Sedan vill jag berätta, vet ni vad? Något bra ska hända! 

Fråga, hur får vi reda på något om den här personen som ska komma hit? Ringa? Skriva? Besöka? Tipsa om vår blogg där vi gör en film som berättar något om oss och som säger hej bara sådär? Hur ska vi välkomna? Ska vi planera i någon extra rolig aktivitet? Kanske kan vi få reda på vad personen gillar? Hur får vi någon att känna sig trygg med tillsammans med oss?

Jag vill erbjuda aktiviteter på rasterna som ni kan samlas kring. Något extra spännande och roligt som kommer ur era intressen. Nya leksaker? Någon serie? Nya rum att vara i? Jag finns där, med, om ni behöver mig.

Jag samlar er kring utmaningar. 

Jag samlar er kring era intressen. 

Jag vill locka fram den egna viljan att hjälpas åt, att bry sig om.

Och förväntningarna. Jag förväntar mig att ni kan. Jag sätter ramarna, strukturen och sedan hjälps vi åt.

Som finns där varje dag

Uppmuntrar. Förklarar. Stöttar. Hämtar in upp. Tröstar. Påminner.
Trygg punkt. Pålitlig. Rolig. Konsekvent. Tillåtande. Lyssnar.
Tillrättalägger. Ger förutsättningar. Samverkar.
Tålamod. Varje dag. Lyfter fram det bra.
Ser det fina. Försäkrar.
 

Som jag beundrar dig.

Höga krav

En textrad ur Lars Winnerbäcks Åt samma håll

Jag förväntar mig att du klarar det. Jag tror på dig. Jag lovar dig att vi ska hjälpas åt. Det är viktigt för mig att du klarar det. Jag bryr mig om dig. Jag förväntar mig att du klarar det.

Det verkar ju bäst att lära sig en bokstav i taget

Bild lånad från ikea.se

Säger en förälder. 

Vilken bild har föräldrarna av skolan? Hur mycket vet de om hur vi jobbar? 

Sen tänker jag, vilket otroligt stort ansvar skolan har. Vilket förtroende jag får. Jag tänker att jag vill samla alla föräldrar vid skolstart. Med värme ödmjukt säga,

Jag är så glad för att var här
Jag kommer göra mitt yttersta för att alla barn, era barn, ska nå målen
Det här säger forskningen, såhär kommer vi arbeta, det här är mina utgångspunkter
Det kommer vara hårt arbete ibland, kräva ansträngning
Kom gärna hit och berätta om något, vi kan lära av dig, tillsammans
Vi kommer att utvärdera, fundera, reflektera
Vårt klassrum ser ut såhär för att jag tänker såhär
Era barn kommer lära sig mycket
Var inte oroliga, vi kommer lösa det tillsammans.
Vad tänker ni?

Skapa en helhet kring barnet. Vi hjälps åt.

Och det finns många sätt att lära sig läsa och skriva på…

Nu blir portfolion blogg

Min specialiseringstermin avslutas i dagarna och ny kurs påbörjas. Bloggen fortsätter vara en plats för mina tankar och funderingar. Följ mig gärna.

Berättande

Såg detta klippet för något år sedan. Tänker på det ibland.
Fantasin. Språket. Bilderna som stöd. Berättandet växer ur bilderna.

Louisiana

Ibland tänker jag, går det?

Motståndet. Nästan ingen vill prata om det på högskolan. Motståndet som jag möter. Traditioner. Rutiner. Okunskap?

För mig är saker ibland så enkla. Lite mer kärlek. Lite mer ”jag ser dig”.  Istället- nej, nu ringer jag hem, arga ord och ögon, oseende ögon, mer läxa.

Jag tänker bort med MÅSTE SKA TYST STILL. Någon annan förstår inte vad jag menar.

Jag säger VILJA MOD DRIVKRAFT MOTIVATION. Och den där arbetsron, kommer inte den med motivationen? Jag hör om allt det som inte funkar. Bristerna. Som är osynliga för mig. Jag lovar.

Hur går man sin egen väg? Blir man accepterad då? Är det ens relevant?

När man presenterar en lång lista av förbud inte keps inte svära inte lyssna på musik inte vara på internet måste uppföra sig i matsalen. Elevinflytande? Samtalen. Samtalen som behövs så innerligt. Vad betyder uppföra sig i matsalen? Finns det olika tankar om det?

Någon sa. Du skriver ettor med ett streck där nere och då kan eleverna tro att det är tvåor. Då vill jag säga OCH?! Jag fick hela din grupp engagerad. 28 åttaåringar som skriver. Du sa precis att den å den å den å den å den å den hade problem, var problem. Nu skriver dem. Säg mig, hur viktiga är de där ettorna som jag skriver så konstigt då? Kanske kan eleverna minnas att Sannas ettor ser ut så? Att det finns olika sätt att skriva på?

Om vi letar efter fel, nog hittar vi det. Men vi är där och ser konstiga ettor och störiga lekfröknar med dumma hundlekar, vad blir det då?

Jag är student, under utbildning. Men jag kan. Vill och kan. Tror att jag är någon. Mest vill jag lära mig mer. Prova.

Motståndet är tyst. Det samtalar inte om pedagogiska tankar. Det gör som de alltid gjort.

Säg mig hur hanterar man motståndet? Vad är motståndet mot?

Om att vända blicken mot sig själv.

Kan du hjälpa mig med väven? Rufsigt hår och kladdiga händer som garnet luddar av sig på. Ehh näe…jag är inte så bra på vävar. Jag tar instinktiv ett steg tillbaka när ungen framför mig håller upp sin väv mot mig.

Tur att jag under kursen möter människor som ger mig andra bilder av slöjd. Slöjd i ett sammanhang. 

Måste man vilja gilla allt? Kan man ens det? Och vilka krav förväntningar har jag på mina elever?

Trycktekniker

 

Vad är tryck? Vad vet vi redan om? Vad vill vi veta?

Då. Nu. Framtid? Liten skala. Stor skala.

Studiebesök. Titta se uppleva. Dofter.

Miljöperspektiv.

Ska vi trycka något? Informationshäfte? En logga? En tidning om miljönågonting? Symboler? Hur funkar det att trycka ord bilder symboler? Upptäcka tillsammans. Kanske framtiden nyheter? Sånt som vi vill ska bli sanning, framtidens nyheter? Fundera över, hur vill vi att nyheterna ska se ut 2000någonting? Vad skulle vi vilja var annorlunda? Fundera på. Läsa tidningar, kolla tv, koppla till vad vi vet. Hur skriver man när man ska skriva i en tidning? Vad gör en journalist? Källkritik…

Studiebesök. Samtal. Öva på att läsa tidningar. Studera tidningens olika delar. Öva på att skriva artikel notis sätta rubrik brödtext ingress...